Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Känslan har jag haft förr, rätt ofta faktiskt. Det är en otäck känsla av en ilande klump i magen som kan liknas med panik. Hela jag är ofokuserad och tankarna går åt alla håll. Det spritter och kryper i benen, min puls slår hårt i bröstet och jag kan inte styra över mig själv.
Nu måste jag slappna av. Vi har precis skickat in gruppuppgifterna i god tid. Det är exakt två veckor kvar till tentan och jag har läst alla böckerna. Det enda jag behöver göra är ett arbete på 1-2 A4, sen kan jag fullt ut fokusera på tentan. Jag har ingen anledning att gripas av panik. Jag har all rätt att andas ut och ta en helt pluggfri dag om jag vill. Så varför har jag denna äckliga känsla, precis som om jag har glömt något viktigt? Jag kommer hinna, med god marginal, så varför blir jag irriterad på minsta störande moment, och varför låter jag min ilska och oro gå ut över stackars lilla Lennart?
Just nu orkar inte min hjärna arbeta fullt ut, då är det ingen mening med att börja på en ny uppgift. Jag tänker avsluta mina studier för dagen och bara rå om mig själv. Klockan 17 ska jag gå på after work på stora hotellet med maken och svärföräldrarna, det kommer bli jättetrevligt, om jag bara kan slappna av och njuta av stunden. Jag ska packa ihop mina böcker som är spridda över hela vardagsrummet och lägga in dem på kontoret så att jag slipper se dem. Jag ska diska och damsuga för att sedan ta en avslappnande dusch och göra mig iordning för kvällen. Sen måste jag kunna släppa känslan och stressen.
Hatar sånna här dagar.
Puss
Kommentera