Och så har det gått hela två år med min kärlek idag. Vi har inte firat överdrivet mycket utan valde en enkel utemiddag på Nybro Kebab, vilket var ytterst gott och trivsamt. Ska jag vara fullständigt ärlig så är det faktiskt bara P som firar idag. Imorgon är det min dag. En lång och krokig och väg har lett oss till där vi är idag och jag tänkte berätta för er hur vi faktiskt tillslut blev ett par.
 
Natten till den trettonde februari spenderade jag hemma i Peters lägenhet och när vi vaknade morgonen efter körde han mig til jobbet och jag var överlycklig. Överlycklig för att nu äntligen kändes det som att det var på riktigt. Efter tre år av vänskap och bråk, glädje och tårar, sex och avhållsamhet var vi äntligen ett par på riktigt. Trots att min magkänsla var så bra och fin den trettonde februari ville jag ändå har det svart på vitt. Kände han som jag kände? Jag skickade honom därför ett fjantigt sms på min jobbrast där det stod någåt i stil med 'tänk att du har flickvän :)'. Jag väntade och väntade i vad som kändes som evigheter men fick inget svar. Jag började tvivla, jag började tro att vi var tillbaka på ruta ett med det ständiga velandet fram och tillbaka. För att "rädda mig själv" och ta mig ur det hela skickade jag ett sista sms där det stod 'men för all del, jag kan ha fel'. Strax därefter fick jag faktiskt ett svar. I svaret stod det kort och gott 'Ja, det är nog fan så då du :)'. Jamen vad faaaan? skrek jag högt och tände en cigg till. Jag var så jävla arg och jag var så ledsen. Men framför allt var jag fruktansvärt besviken, både på mig själv för att jag åter igen hade gått in i denna fälla, och besviken på manfolket. Jag minns så väl när jag stod i köket på jobbet restan av dagen, hur jag svor och smällde med köksattiraljerna i bänkarna. Tvi Fan för män. 'mjölken ska di ha, men kossan vill de då fan inte köpa'.
 
Dagen efter hade jag lugnat ned mig lite. Det var alla hjärtans dag och det kändes som vilken annan dag som helst. Jag stod där på jobbet som vanligt, men på min rast fick jag se något oväntat. I ett sms stod det att P skulle bjuda mig på pannkakor dagen till ära, vad fan då för tänkte jag, men tackade ändå ja till inbjudan. Pannkakor är ju faktiskt gott. Så efter jobbet åkte jag hem till honom, åter igen. Och som så många andra gånger lovade jag mig själv att inte göra något jag skulle ångra. Jag minns att jag var lite sur när jag kom dit. Men jag nämnde inget för att slippa diskussionen. Vi hade ganska trevligt faktiskt och jag fick till och med en hjärtformad pannkaka. Tillslut, inte helt oväntat, hamnade i vi sängen. Dock hade vi faktiskt kläderna på och vi låg och kramades. Efter en stund började vi prata allvar. Sakta men säkert trillade polletten ned för mig och jag insåg att hans enda korta sms syftade till att svara på mitt första sms, och inte till mitt andra. Jag hade alltså spenderat en hel dag åt att förkasta manfolket och att svära över dem för att de är känslolösa svin allihop, helt i onödan. Jag hade faktiskt redan en pojkvän.
 
Sedan den dagen mina kära vänner, har vi levt lyckliga tillsammans och jag har valt att inte ta denna typen av diskussioner på sms mer. Det blir bara fel.
 
Puss på er!

1 kommentarer

Elin

14 Feb 2013 21:16

Så sött! :)

Kommentera

Publiceras ej